Vandring till Kotors fort – en ansträngning värd utsikten

Posted on Posted in Europa, Montenegro

Varmt, kvavt och svettigt. Tre adjektiv som kan beskriva den 35 minuter långa vandringen upp till Kotors fort. Men även vackert, imponerande och makalöst är fullt användbara ord för att beskriva vandringen i allmänhet, och utsikten i synnerhet. För utsikten över Kotors gamla stad och Kotorbuktens vidsträckta höga berg och djupblå vatten är det som gör vandringen värd att kämpa sig upp för berget i 35-gradig värme en eftermiddag i slutet av juli. De första stegen finns en viss tvekan bland mina tankar om det faktiskt kommer vara värt det, men argumenten sinar så fort vyn visar sig. Bergen reser sig upp mot skyn i olika nyanser av både grönt och grått, med en del distinkta toppar som sticker upp över bergsmassiven. Runt det blå vattnet i fjorden små byar med stenhus och röda tegeltak, i densamma ett tiotal båtar som kör fram och tillbaka mellan byarna. Och så förstås Kotors gamla stad precis nedanför leden, med alla sina små, trånga gränder och höga kyrktorn.

Vandringstigen följer den 4,5 kilometer ringmur som sett ut som de gör idag sedan 1400-talet då de till stor del konstruerades av det venetianska riket – men liknande skydd av staden ska ha börjat byggas redan innan år 0 – och tar en 1350 trappsteg och 365 meter upp längs berget upp mot Kotors fort.
Även om utsikten är den stora sevärdheten finns det även en del att se på vägen. Ungefär halvvägs dyker plötsligt en liten, vacker stenkyrka upp och längst uppe är såklart även fortet i sig en del av upplevelsen.

I fortet känns det nästan som att ingen varit där på hundratals år, om man bortser från de andra turister som just nu står och tar kort. Förfallet är påtagligt och det är inte på något sätt upprustat för att charma turister. Även om det kanske framför allt är av ekonomiska skäl känns det på något sätt befriande med en sevärdhet som inte är tillrättalagd för att ge en bättre och mer fotogenisk bild av sig. Här är det vad det är som är upplevelsen, vilket kanske inte är lika estetiskt tilltalande som om den varit renoverad, men jag har faktiskt ingenting emot det. Att det inte är tillrättalagt betyder ju dock inte att det är fotogenisk, och i synnerhet innebär höjden som fortet ligger på att utsikten är en av de bättre i hela Kotorbukten.

På vägen ner upptäcker jag ett litet hål i muren, där det på andra sidan döljer sig en liten by som förfallit till ruiner. Människorna har dessutom bytts ut mot ett fyrtiotal getter som numer betar i det höga gräset kring de före detta stenhusen. I den enda byggnad som fortfarande står upp, en liten stenkyrka, står en åsna i skyddet av skuggan. Ytterligare en plats som mycket väl har potentialen att återuppbyggas till sinnebilden av en pittoresk, gammal, montenegrinsk by – men har här fått stå kvar och istället är det – precis som i fallet med Kotors fort – fantasin som får bli regissören till hur det såg ut en gång i tiden.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *